Du vet, när planen för veckan är lagd och man saxat allt som går mellan familj, jobb och mässdeltagande på helgen. Men så kommer verkligheten och sköljer över likt en kalldusch och den optimistiska ambitionen visar sig vara alltför snäv att fixa.

Det händer såklart lite då och då att jag inte prioriterar som jag planerat, även om planen verkade så bra. Men nu har jag tränat såpass länge att jag lärt mig att inte stressa upp mig över att jag missar några cykelpass. Särskilt när det i princip är off-season och det är underhåll av formen som gäller.

Riktigt så dåligt var det faktiskt inte. Jovisst, ett pass fick jag till men det var ett långpass av hög kvalitet med fint väder. Dessutom klarade jag mig från störtregnet med kanske 15 minuter tillgodo. När jag kollade på siffrorna efter passet såg det faktiskt ännu bättre ut än det kändes. Jag fokuserade på zon2, men petade in några rusher och sprintar uppför backar. Det gav mig en snittpuls över hela passet på 141 (gränsen mellan zon2/3 ligger på 150) och en NP på 264W.

På ungdomsträningen i tisdags körde några av tjejerna lite snabbare på en del av KM-banan och vår äldsta dotter kände att det skakade lite väl mycket under skorna och att det var nära att hon tappade pedalerna vid några tillfällen. Det blev ett perfekt läge att åka iväg och köpa in hennes första ”riktiga” cykelskor. Jag monterade pedaler och sedan tränade vi att klicka i och klicka ur på gatan. Det är fascinerande att se hur snabbt barn lär sig. Nu är det skogen som gäller i morgon.