Nu på eftermiddagen kände jag att det nog ändå var bra att komma ut och röra på mig trots att vi kom hem runt 01:30 och gick upp vid 9 i morse. Jag har degat större delen av dagen men känt mig hyfsat pigg och fräsch.

Jag rafsade fram mina gamla vallningsfria Salomon, för övrigt de enda längdskidor jag äger. De är från tidigt 2000-tal då det var mode med korta skidor. Jag tror mina är 183 och jag är ju 180 så det klassas väl som kort.

Jag vet att de går ungefär lika långsamt framåt som de saknar fäste. Alltså: inget glid och dåligt fäste. Det summerar till bättre träning även om det är sjukt tråkigt att åka.

Jaja, jag slängde in laggen i bilen och körde bort till Enebybergs IP för att testa det gröna milspåret. Jag har sprungit det på sommaren men aldrig kört på skidor. Jag har faktiskt cyklat det en gång också men det får man visst inte. Pannlampa på och iväg bar det.

Det gick rätt tungt men ändå framåt. Snötäcket var tunt och det var bitvis lite grus i spåret. Efter 2,5 km i en nedförsbacke tog det tvärstopp och jag vurpade, landade på höger armbåge och aj. Resten av rundan var jobbig och det tog mig dryga timmen runt så det finns mycket att slipa på.

Väl hemma fick jag plåstra om såret, som var rätt djupt. Jag fick inte bort all smuts men får ta ett försök till igen snart.