Jag vaknade tidigt på lördag morgon och åt en stadig grötfrukost samtidigt som jag försökte tillföra de sista kolhydraterna till kroppen. Cykeln fixade jag på fredagen med en total genomgång efter min vakna-nu-kroppen-runda. Jag har ju bara knappa 20 minuter hemifrån till Lidingövallen och jag var på parkeringen redan vid 9:30. Det märktes redan i rondellen att arrangören har gjort detta tidigare. Jag kunde nästan varit blind men ändå hittat rätt in på parkeringen med hjälp av alla trevliga volontärer.

 

Nummerlappen hade jag hämtat på fredagen och jag frågade då också om vilken tid fållorna öppnade, men fick svar att de var öppna i princip från när 23 km-loppet gått i mål. Jag tog det lugnt och metodiskt, bytte om och hoppade upp på cykeln. Det var såklart full aktivitet på Lidingövallen och mässtältet sprudlade av aktivitet. Först tog jag en sväng bort till fållorna och såg att ingen lagt sin cykel där än.

 

Det var inte förrän vid 11:00 jag ställde mig i fållan och tiden fram till dess ägnade jag åt att dricka, äta en banan och cykla några varv runt området för att komma igång. Jag ställde mig längst fram i fålla två, några cyklar till höger om mitten. Jag snackade med några grannar och gick sedan fram och tillbaka i rask takt utanför fållorna för att hålla igång.

Kl 12:00 gick skottet för tävlingsklassen och nu började alla tagga till på riktigt. Bandet flyttades fram och vi stod på startlinjen. Jag kollade kamerorna, båda på och spelade in. Telefonen i ryggfickan med RunKeeper live igång så familjen kunde följa mig. Jag körde även appen RaceOne som arrangören promotat innan loppet. Jag lyckades få 9 följare men det räcker nog inte till att ha flest följare, något som var kul att ha eftersom den med flest följare vinner startplats till nästa år.

Startern räknar ner från 15 sekunder. På med min Garmin Edge 520. Pang! Jag har rätt växel och skjuter iväg, ut som tvåa i första svängen. Nu är det ju långt ifrån ett sprintlopp, men det är skönt att komma iväg. Jag känner direkt motvinden och lägger mig som trea i suget. I slutet av första backen saktar jag ner och låter ett helt gäng dra förbi. Jag har testat starten några gånger innan och vet att jag inte får låta adrenalinet ta över så jag blir trött.

 

Snart kommer några jobbiga spurtbackar och jag har bra fart upp för dessa. I korta backen upp till Bosön släpper jag medvetet en längre lucka för att inte fastna om någon tappar balansen i backen. Skit också, det hjälpte inte eftersom en person ramlar precis framför mig. Jag hoppar av och springer uppför istället. Bosöbacken tar jag däremot stående och det känns bra.

Det går fort bort mot Abborrbacken och jag försöker spara mig så gott det går men ändå utan att tappa för många placeringar. Jag lyckas komma ner i puls tillräckligt mycket och backens första delar går bra. Jag har tryck i benen och drar om ett helt gäng. Asfaltsdelen går helt ok och sista biten är jobbig men funkar. Skönt med fartvinden i nedförsbacken. Jag går ikapp en grupp om 4 åkare som jag hänger på ut mot asfaltssegmentet på sydsidan där jag tar rygg hela vägen under bron, uppför backen och ner på grusdelen. I den rätt tunga uppförsbacken går jag om och benen känns kanon. Jag lämnar gruppen bakom mig och är rätt snabbt uppe på asfalten igen där jag fyller på med energi.

 

Jag känner mig rätt fräsch och håller koll på pulsen hela tiden så jag tar ner den innan jag får alltför mycket mjölksyra i benen. Jag vet att det efter backen vid Brevik kommer några tunga partier med framför allt Kottlabacken upp till kraftledningsgatan. Förra året var det fullt med folk som gick och det var omöjligt att cykla upp. I söndags när jag tränade på just den här delen, hittade jag inte rätt linje och var tvungen att gå då också. Nu var jag däremot fast besluten att jag skulle ta mig upp. Jag passerade en cyklist precis i början och tog den stora svägen eller omvägen längst ner. Jag hittade ett bra spår men benen började kännas tunga. Precis när jag känner att det här blir svårt hör jag den fantastiska publiken som skriker på toppen: ”2060, om du kommer upp är du åttonde som klarat det. KOM IGEN NU!!!”. Vilken boost! Jag kände ju att jag såklart inte kan hoppa av då. Jag pressade ur det sista av krafterna och noterade toppnoteringen på pulskurvan men klarade mig över krönet. Det kostade men det var härligt!

 

När jag kört 30 km närmar jag mig svängen in från asfalten mot Kottlasjön där min familj hade picknick och jag skulle få första langningen av två nya flaskor. Jag hade däremot inte druckit enligt plan och hade precis börjat på min andra flaska. Jag hade också sagt att jag skulle ”stanna till”, men svängen kom lite plötsligt och jag var stressad så min fru fick ta 3 älgkliv och sprinta ikapp mig. Mitt ”stanna till” blev bara en liten tempominskning till 18 km/h, har något att slipa på till nästa gång.

Jag blev såklart tröttare men kände mig ok till rundningen vid Lidingövallen. Därefter drog jag på lite för att ta in tid eftersom vägen tillbaka från Elfvik bitvis är jobbig. Där låg jag nog runt 2:29-tempo. Vägen bort mot Rönneberga gick jag till rätt stora delar först eller själv utan någon att ta rygg på och det var jobbigt samtidigt som tröttheten kom. När jag blev omkörd i backen upp efter Rönneberga försvann energin. Under vägen tillbaka mot Bosön åkte jag mer med än cyklade. Jag blev omkörd av ett helt gäng i min startgrupp och moralen sjönk mer. ”Hur kan de köra så jäkla fort nu???”. Det var jag som var riktigt långsam. Bitvis såg jag ingen framför mig och hade ingen morot alls. Munnen var full med sportdryck och magen skrek att jag inte skulle peta i mig mer gels. Jag stannade vid nästa kontroll och drack en hel mugg vatten. Vilken känsla!

Bosöbacken var tung och jag hade plötsligt en hel drös cyklister på alla håll. Jag gick sista biten uppför backen och sedan var det lite kö nerför. Andra langningen av min fru kom innan jag körde in i skogen på Bosön och då tog jag vatten istället för Enervit. Nu fick det vara nog med sportdryck! Jag fick tillbaka energi, även fast jag visste att både 2:30 och 2:35 var körda. Nu var det rädda det som räddas kan som gällde. Jag kände mig starkare och drog på så mycket jag kunde. Jag highfiveade några MTB Täby-kompisar jag körde om och brände på i backarna ner mot målet. Innan sista chikanen körde jag om ytterligare 3-4 cyklister och jag spurtade så mycket jag kunde.

 

Det var riktigt skönt att komma i mål och jag var nöjd med min insats. Jag slipade av nästan exakt 20 minuter på tiden från förra året och landade på 2:37:16 vilket gav mig plats 35 i motion herrar och 140 totalt i loppet. Det är en bra tid, men jag är inte helt nöjd eftersom målet var att komma under 2:35. Jag kan varmt rekommendera Lidingöloppet MTB. Det är ett otroligt välordnat lopp med engagerade arrangörer och volontärer. Publikstödet runt banan var härligt och banan i sig var i toppskick. Jag vet att det finns de som inte tycker loppet är den tekniska utmaningen de söker, men för det finns andra lopp. Lidingöloppet MTB är däremot en stor taktisk utmaning i och med alla de upp- och nedförsbackar som loppet kryllar av.

En lärdom efter loppet är att jag ändå är rätt stark uppför, men i de snabba utförslöporna med rullgrus, dåligt fäste och feldoserade kurvor är jag alldeles för feg. Jag vill helt enkelt inte vurpa. Min lösning får bli att bli ännu bättre uppför helt enkelt. Jag måste också försöka jobba med de egna tankarna. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att ”nu skiter jag i det här, jag söndagscyklar i mål”.

Jag kommer absolut tillbaka nästa år, då ska jag under 2:20. Så det så!