Egentligen hade jag inte tänkt åka till Falun för att köra en tävling, men nu sitter jag här och är en erfarenhet rikare. Det var Ola som slängde ut kroken om att köra andra deltävlingen för i år i Långloppscupen Mitsubishi MTB Challenge – Långa Lugnet. Och jag svalde den direkt. Jag är oftast in så svårövertalad och Ola behövde bara säga att han skulle åka upp och köra så sa jag att jag hängde på. Lika lättövertalad var Anders när jag av en slump träffade honom utanför några vänner och tyckte att han skulle hänga med. Både Ola och Anders är falupojkar och bundlade MTB-utmaningen med ett besök i hemtrakterna och föräldrarna.
Klockan 06:00 på lördag morgon satt jag alltså i bilen med cykeln på taket och alla tänkbara verktyg, reservdelar och kläder i bagageutrymmet. Det var dags att styra kosan mot årets upplaga av Långa Lugnet. Väderprognosen vittnade om 10 grader, moln och rätt stor risk för regn. Strax innan klockan 9 parkerade jag på parkeringen utanför Lugnets skidstadion.
Långa Lugnet är en MTB-tävling som är 62 kilometer lång och går i krokarna kring Lugnet. Efter att ha följt dem på Facebook ett tag kunde jag se att det regnat mycket den senaste tiden och att markerna var blöta och leriga. Hela sträckningen kräver dryga 1 000 höjdmeter av cyklisterna och den anses rätt teknisk. En rolig detalj är att Falu Stigcyklister jobbat hårt med att färdigställa den så kallade Flowstigen eller Gamla Mormor, som körs två gånger.
Efter att ha hämtat nummerlapp i kansliet började jag packa upp mina saker och fundera över klädval. Jag anslöt med Ola och Anders och vi tog oss till startfållorna. Hela planen på skidstadion var blöt och spårig och jag kryssade lite mellan pölarna för att inte bli smutsig. Åh vilken ironi med tanke på vad som komma skulle. När vi ställt cyklarna i fållan kom jag på att jag glömt min Garmin Edge 520 i bilen, så det fick bli en lätt löpartur till parkeringen. Jag hade 18 minuter tillgodo innan start men blev ändå lite stressad. Som bonus fick jag lite uppvärmning.
Eliten startade 10:30 och vår startgrupp släpptes iväg 5 minuter senare. Banan börjar med en rätt lång stigning på asfalt och grus i dryga 2 kilometer. Mina lår och ben kändes tjocka och stumma, inte alls redo för race och jag tänkte för mig själv ”hur ska det här gå?”. Vår plan var att köra så mycket tillsammans vi kunde och orkade men jag kände att jag inte skulle rusa för mycket i början och tog det lugnt. Anders försvann iväg och Ola också, men jag hittade några ryggar och kunde ansluta med honom efter någon halvmil eller så.
Jag försöker köra så energisnålt jag kan och kurar ihop mig bakom åkare som har bra fart och får agera hare. Sakta jobbar jag mig upp i placeringslistan. Den första halvan av loppet känner jag mig starkare och starkare. En stor del går på grusvägar kors och tvärs över militärens övningsområde men det är även en hel del stig som är förhållandevis torr, även om det bitvis är stora pölar. Det går riktigt fort i vissa nedförsbackar på grusvägarna och vid ett tillfälle är det två som krokar ihop. Som tur är händer det i en uppförsbacke där det inte går så fort.

 

Efter ca 13 km får jag kontakt med Ola och åker snålskjuts bakom honom ett tag för att samla energi. När det kommer en liten klunga på 4-5 pers lämnar jag Ola och hänger på dem. Nu är banan jobbig och det är få ställen jag kan få lite återhämtning. Vi växlar mellan att åka på små singletracks till att köra på lite större skogsvägar. Stigningarna avlöser varandra och jag har sedan länge tappat orienteringen men det känns som vi leds via serpentiner högre och högre upp. Vid knappa 25 km körda ser jag plötsligt Anders framför mig och jag passerar honom. Jag är rätt trött vid det här laget och banan börjar ta ut sin rätt.

 

 

 

 

Precis innan vi är uppe på toppen vid hoppbacken är vi i en brant backe i skogen och det är ett gäng framför mig som går av. Jag ropar ”vänster” och satsar på att ta mig upp cyklande, jag hatar att vara tvungen att kliva av. När jag kör förbi alla och klarar mig upp är det någon som ger mig hejarop och peppar. Det är kul med gott sportmanskap och bra medtävlare. När jag är uppe på platån är jag så nöjd eftersom jag vet att det äntligen är lite nedför. Jag stannar till och med och hoppar av för att ta en spontanselfie med filmkameran. Konstig min däremot. Nu är nästan halva loppet kört och trots att det är jobbigt känns det bra. Nu svänger vi in på flowstigen Gamla Mormor och det är nedför ända in till varvning.

 

 

Ut på andra loopen hittar jag en till rygg att följa. Bortsett från oss två är det i princip tomt. Jag ligger bakom och tar det lugnt, jag vet att stigningarna kommer alldeles snart. Ut på fler singletracks och döm om min förvåning när solen börjar skina och det är varmt. Givetvis för varmt för mig som har underställ och tights, men det är härligt ändå. Jag byter rygg att följa och vi kör på ett bra tag. Stigarna är mycket torrare nu och trots att det är många stigningar har jag fått lite nya krafter. Det är ju riktigt kul dessutom!
Långa Lugnet är kontrasternas lopp för mig. För en minut sedan var allt bra och nu har jag precis gjort det första riktiga gyttjebadet med cykeln. Pölen är så djup att båda naven och vevlagret ligger under ytan på gyttjan. När jag kommer upp låter cykeln som om jag sprayat alla rörliga delar med olja och sedan panerat med sand. Jag gråter lite inombords och sedan duschar jag en halv flaska sportdryck över bakväxeln och kassetten för att få lite rent. Jag vet inte hur bra det egentligen var, men det lät i alla fall bättre efter det.
Resten av andra loopen går mellan gyttjebad och torra stigar men hela tiden uppför med några små undantag. Vid ett tillfälle är det en relativt brant backe med så mycket gyttja att det helt enkelt inte går att cykla uppför. Vid några tillfällen möter vi andra cyklister och jag ser Henrik Sparr vid ett tillfälle och förstår att det är täten. Inom mig undrar jag hur lång tid jag har fram till den punkten.
Efter knappa 48 km är jag inne på Lugnets skidstadion för andra gången och ger mig ut på sista loopen. Nu går det inte fort i uppförsbackarna och jag börjar bli rejält trött. Magen skriker också efter lite fast föda och jag försöker knapra i mig några tuggor energibar, men det är som sågspån i munnen. Sista loopen är rejält jobbig, både fysiskt men också mentalt. Det är många tillfällen under dessa kilometer som jag inte ser någon framför mig. Däremot ser jag breda uppförsbackar med blött gräs och lera. Det är som om någon går bakom min cykel och håller emot. Bitvis har jag knappt styrfart uppför. Jag kommer ikapp och går om kanske 5 cyklister vilket såklart känns bra. När nedförsbackarna äntligen kommer är de hala och svårforcerade. Jag är märkbart trött och har ont i ryggen och vågar inte släppa på vilket gör nästkommande uppförsbacke ännu jobbigare. Kilometrarna tillryggaläggs otroligt långsamt men jag får ny energi när det står en funktionär med godis som säger att nu är det bara 4 kilometer kvar, ”mestadels nedför”.
Det är blött och halt i skogen och leran börjar irritera mig. Jag svär över banan, jag svär över arrangörerna och tycker att livet är pest. Varför skulle jag till Falun och leka fakir?? Jag ska aldrig cykla mer. Osv, osv. När jag äntligen återser skidstadion är jag riktigt trött. Jag blir omkörd av en kille på väg in mot Hästskon men jag orkar inte stå emot. Grusplanen på stadion är så sank och blöt att jag nästan fastnar i några av spåren men jag tar mig runt sista kurvan och är i mål.
Jaaaaa, vad skönt! Jag glömmer till och med att stänga av GPS:en när jag passerar mållinjen. Jag får en medalj och pustar ut. När jag hämtat mig lite ser jag att tiden stannade på dryga 3:21. Jag nådde inte mitt mål men känner ändå att jag är jäkligt nöjd med min prestation. Jag kom på plats 15 av 174 i Herrar Motion. Jag kommer såklart vilja köra igen och nu har jag en tid att slå. Nu ska jag vila, sedan träna mer för om bara två veckor är det Lida Loop som jag ska köra för andra gången.